Corpse Party för iPhone

Festande med de döda

Corpse Party tar den välj-din-egen-äventyr genren, lägger till lite 16-bitars RPG, och droppar sedan på en förfallande dos av japansk skräck. Den är inte fylld med högkvalitativa skräckmoment, men dess suggestiva anime och pixelkonst spelar på fantasin på underbara sätt.

Många sätt att dö

Alla barn fascineras av skräckhistorier, och eleverna på Kisaragi Academy är inget undantag. En kväll på skolan berättar en grupp vänner spökhistorier från byggnadens förflutna, när det var Heavenly Hope Elementary School.

Efter att ha skrämt sig själva halvt till döds bestämmer gruppen sig för att utföra en ritual som kallas "Sachiko Ever After" för att befästa sin vänskap. Men istället för att skapa en livslång bindning kastar ritualen de intet ont anande eleverna in i en alternativ version av skolan - och tvingar var och en av dem att återuppleva skrämmande händelser från den illa namngivna Heavenly Hope.

Corpse Partys grund är dess långsamt utvecklande och förgrenande historia. Hur du reagerar på varje händelse i världen kommer att avgöra om du klarar av spelets fem kapitel och vilket slut du får. Det är ett invecklat system, och det är inte alltid bäst att försöka se allt, med de olika sidohistorierna och karaktärerna som leder dig bort från huvuduppgiften att få alla - eller så många som möjligt - av dina skolkamrater hem.

Med hundratals dialograder är det inte så lätt att hålla sig på rätt spår, även med hotet om döden hängande över dig. Tragiska karaktärer som du möter i världen inspirerar regelbundet till sympati, nyfikenhet, rädsla eller alla tre. Vissa av dem är avgörande för ditt mål, medan andra bara distraherar. Men på plus-sidan låser interaktionen med dessa birollsinnehavare upp ytterligare sidokapitel att spela efter att du har klarat spelet - en mycket välkommen bonus om du har låtit dig uppslukas av Heavenly Hopes skrämmande historia.

Det olyckliga resultatet är att du snabbt vänjer dig vid att se dina vänner dö framför dina ögon och du finner dig själv allt mer exalterad över att bara klara av ett kapitel med samma antal karaktärer som du började med.

Den 16-bitars stilen och utforskningen uppifrån och ner låter dig fritt vandra runt i skolans olika områden och tidsperioder. Men detta fungerar sällan som mycket mer än ett sätt att ta sig mellan pussel, med bara ett tillfälle som verkligen kräver någon fingerfärdighet.

En grym portning

Låt mig först vara tydlig, detta är inte en bra portning, men det är ändå ett bekvämt sätt att uppleva denna mörka mästerverk.

Ursprungligen ett spel för Playstation Portable har övergången till iOS inneburit några förändringar. Utan fysiska kontroller använder Corpse Party en virtuell kontrollpanel på skärmen för att styra handlingen. Det fungerar faktiskt bra, men dess lysande blåa utseende känns ganska störande mot den hemsökta världen.

Det andra konstiga är att det är en ren portning, utan något som har lagts till i själva spelet. Det innebär att det inte finns någon handledning eller ens instruktionsskärm som hjälper dig att vänja dig vid det nya, ointuitiva pekskärmsgränssnittet. För att hitta kontrollerna måste du faktiskt titta på spelets produktsida på iTunes för att se vilka svepningar, tryckningar och dubbeltryckningar som krävs för att styra allt.

Allt detta är långt ifrån idealiskt, men återigen, om Corpse Party låter som din typ av spel och detta är ditt enda sätt att spela det, rekommenderar jag att du står ut med dessa gränssnittsirritationer.

Djävulsk design

Höjdpunkten med Corpse Party är dess ljud- och visuella design, som visar att ibland kan mindre vara mer. Stora delar av detta historia-tunga spel förmedlas genom statiska animebilder av karaktärerna och mängder av text som långsamt rullar längst ner på skärmen. Trots deras statiska natur lyckas de genom att ändra uttryck mellan bilderna förmedla känslor på ett subtilt effektivt sätt.

Detta gäller även karaktärernas 16-bitars persona. När de går runt i pixelkonstvärlden förmedlar deras små former deras känslor och rädsla på ett bedårande rörande sätt, när de uttrycker sig och rycker på axlarna på skärmen.

På samma sätt är ljudet i Corpse Party lämpligt spöklikt och håller dig på helspänn. Kuslig, hemsökande musik ser till att spänningen är hög hela tiden, med mer kraftfulla stycken som ackompanjerar viktiga händelser.

Röstskådespeleriet är också bra - även om det är på japanska. Även om hela spelet inte är röstskådespelat bygger det som finns upp karaktärernas personligheter väl.

Död att spela det

Corpse Party är ett spel som är svårt att prata om i vissa termer, eftersom att ge exempel på de skräck den håller skulle förstöra dess många överraskningar. Var och en av spelets små vignetter och berättelser viker sig underbart samman för att skapa den interaktiva motsvarigheten till en bok med spökhistorier.

Dess långsamma takt, japanska rötter och gränssnittsproblem kan avskräcka vissa spelare - men om du vill ha ett bra spel att krypa upp under täcket med och skrämma dig själv då finns det inget bättre val.